 |
| Den här bilden skickade jag åt min man på morgonen och gratulerade honom på födelsedagen. Det var första gången hon hade ögonen öppna och det skulle dröja länge innandom var det igen. |
Jag hann inte säga hejdå till min lilla flicka innan hon fördes iväg till intensiven.
Jag och Liam fördes tillbaka till vårt rum som jag delade med en annan mamma. Jag hade sängen närmast dörren och skötaren drog för draperierna så jag skulle få vara så ifred som möjligt. Hon satte sig ner på min säng brevid mig och höll om mig, strök mej över ryggen, det enda hon sade var: " olen niin pahoillani!" "Jag är så ledsen!" Jag stortjöt, hulkade och snorade, ögonen rödsprängda inom fem sekunder. Hade svårt att se på Liam ena sekunden, nästa sekund ville jag hålla honom i famnen, min tröst. Men även om jag hade honom där så kändes min famn så otroligt tom! Som om Lilly dött.
Jag var så säker på att mista henne.
Skötaren frågade mig omjag ville ha ett eget rum med Liam och sade att gärna om det bara går att ordna. Mamman jag delade rum med skulle få åka hem och de satte lite mera fart på deras utskrivning för inte mycket efter att jag tackade ja till eget rum så packade de iväg, en skötaren kom och skuffade ut en säng och hämtade in en annan säng ifall min man oxå ville sova över.
Jag samlade mig och började tänka hur jag skall meddela min man. Insåg genast att jag kan inte be honom köra hit själv dessutom hade han våra 3 andra barn hemma med sig så insåg att jag behöver två personer att få dit honom. Till det så var det fredag och de flesta jobbar. Bestämde mig att kontakta min pappas fru, skulle jag ringt min pappa eller mamma skulle jag inte fått ett ord fram, så berättade gråtande vad som hänt, och frågade om nåndera av dem kunde fara hem till våra barn och den andra köra min man till sjukhuset. Vågade inte släppa honom bakom ratten själv. Hon sade absolut och så var det fixat.
Så ringde min egen telefon och det var kardiologen som hörde av sig. Hon sade att hon ultrat Lilly och det är ingen fråga om saken, Lilly har ett mycket svårt hjärtfel och hon vet precis vad det är och frågade passar det att vi träffar henne på intensiven så hon kan berätta om våra olika val. Sade absolut, måste bara få min man hit först. Så vi bestämde att träffas kl 16.
Till nästa skulle jag ringa ett av mina livs svåraste samtal.
Min man trodde ännu att vi kanske skulle få komma hem just den dagen även om de ändå sagt att vi troligen inte får åka hem först på måndagen. Jag hade så drömt om det, att jag skulle få ringa och be honom hämta oss hem. Det skulle ha varit en så fin födelsedagspresent till hans 30-års dag.
Nu blev det inte så.
När han svarade sade jag att pappa kommer att komma dit snart och vakta björnligan (vi kallar de tre äldsta så) och hans fru kör dej hit. De hörde ett biljud från Lillys hjärta på läkarundersökningen och ultrade henne nyligen. Hon har ett mycket svårt hjärtfel sade kardiologen och har förts till intensiven .
Min mans första svar var "Just så!"
Frågade vadå. Och så öste han ur sig svordomar över läkarna som inte kan sina saker. ( han tänkte alltså på läkaren som på vår extra undersökning över babynas hjärtan i vecka 20+3 sade åt oss att allt ser fint ut, och då min man ännu frågade just innan vi skulle gå "så dom har inga hjärtfel" svarade läkaren "stora hjärtfel skulle synas här, små hjärtfel som er sons kanske först efter födseln" ) Försökte lugna ner honom, men det var lönlöst.
Han var så arg, för han hade hela graviditeten varit säker på att nåndera har hjärtfel.
Vi slutade samtalet och jag blev och väntade på honom. Tog hand om Liam. Emellanåt bara grät jag, emellanåt var jag bara, så kändes det igen som hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig, så bara satt jag igen och stirrade, väntade på att vakna upp ur mardrömmen. Skötarna bytte skift, de kom ofta och kollade hur jag hade det. Tog hand om Liams blöjbyten och matningar, satt brevid mej och lyssnade, tröstade mig och kämpade på. Har inte ännu heller ordentligt tackat dem men dagligen är de i mina tankar.
Vi bestämde att när klockan är lite före 16, så för vi Liam till kansliet och någon av skötarna kommer för att visa oss hur vi slipper från kvinnokliniken till intensiven.
Min man kom in från dörren och mina tårar sprutade igen. Han berättade hur ditresan gått om min pappas och hans frus kämpande ord.
Jag sade att jag är säker på att det är HLHS det är fråga om.
Minns inte så mycket mer vad vi diskuterade min mans dåliga humör kom säkert upp. :D Vi satt mest båda och stirrade på klockan. Ingendera ville gå dit, sammtidigt kunde vi inte vänta på att få komma till Lilly. Måste få se att hon finns till, att hon är verklig.
Jag samlade mig och började tänka hur jag skall meddela min man. Insåg genast att jag kan inte be honom köra hit själv dessutom hade han våra 3 andra barn hemma med sig så insåg att jag behöver två personer att få dit honom. Till det så var det fredag och de flesta jobbar. Bestämde mig att kontakta min pappas fru, skulle jag ringt min pappa eller mamma skulle jag inte fått ett ord fram, så berättade gråtande vad som hänt, och frågade om nåndera av dem kunde fara hem till våra barn och den andra köra min man till sjukhuset. Vågade inte släppa honom bakom ratten själv. Hon sade absolut och så var det fixat.
Så ringde min egen telefon och det var kardiologen som hörde av sig. Hon sade att hon ultrat Lilly och det är ingen fråga om saken, Lilly har ett mycket svårt hjärtfel och hon vet precis vad det är och frågade passar det att vi träffar henne på intensiven så hon kan berätta om våra olika val. Sade absolut, måste bara få min man hit först. Så vi bestämde att träffas kl 16.
Till nästa skulle jag ringa ett av mina livs svåraste samtal.
Min man trodde ännu att vi kanske skulle få komma hem just den dagen även om de ändå sagt att vi troligen inte får åka hem först på måndagen. Jag hade så drömt om det, att jag skulle få ringa och be honom hämta oss hem. Det skulle ha varit en så fin födelsedagspresent till hans 30-års dag.
Nu blev det inte så.
När han svarade sade jag att pappa kommer att komma dit snart och vakta björnligan (vi kallar de tre äldsta så) och hans fru kör dej hit. De hörde ett biljud från Lillys hjärta på läkarundersökningen och ultrade henne nyligen. Hon har ett mycket svårt hjärtfel sade kardiologen och har förts till intensiven .
Min mans första svar var "Just så!"
Frågade vadå. Och så öste han ur sig svordomar över läkarna som inte kan sina saker. ( han tänkte alltså på läkaren som på vår extra undersökning över babynas hjärtan i vecka 20+3 sade åt oss att allt ser fint ut, och då min man ännu frågade just innan vi skulle gå "så dom har inga hjärtfel" svarade läkaren "stora hjärtfel skulle synas här, små hjärtfel som er sons kanske först efter födseln" ) Försökte lugna ner honom, men det var lönlöst.
Han var så arg, för han hade hela graviditeten varit säker på att nåndera har hjärtfel.
Vi slutade samtalet och jag blev och väntade på honom. Tog hand om Liam. Emellanåt bara grät jag, emellanåt var jag bara, så kändes det igen som hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig, så bara satt jag igen och stirrade, väntade på att vakna upp ur mardrömmen. Skötarna bytte skift, de kom ofta och kollade hur jag hade det. Tog hand om Liams blöjbyten och matningar, satt brevid mej och lyssnade, tröstade mig och kämpade på. Har inte ännu heller ordentligt tackat dem men dagligen är de i mina tankar.
Vi bestämde att när klockan är lite före 16, så för vi Liam till kansliet och någon av skötarna kommer för att visa oss hur vi slipper från kvinnokliniken till intensiven.
Min man kom in från dörren och mina tårar sprutade igen. Han berättade hur ditresan gått om min pappas och hans frus kämpande ord.
Jag sade att jag är säker på att det är HLHS det är fråga om.
Minns inte så mycket mer vad vi diskuterade min mans dåliga humör kom säkert upp. :D Vi satt mest båda och stirrade på klockan. Ingendera ville gå dit, sammtidigt kunde vi inte vänta på att få komma till Lilly. Måste få se att hon finns till, att hon är verklig.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti