Vad vi gått igenom... svenska versionen

Jag skriver min blogg som mest på finska, det är ju så att jag har fler finskatalande bekanta än svenskatalande, och då min blogg skulle handla om ett liv med 5 barn under 5 år varav de yngsta är tvillingar så tyckte jag inte att de spelade så stor roll om språket jag skrev på var finska istället för mitt eget modersmål. Sammtidigt får jag ju öva mej på det lite hela tiden. 

Men bloggens innehåll ändrade ju en hel del och mest handlar den ju just nu om Lilly och livet med ett HLHS barn. 

Där och med har jag även märkt att alla de här tunga sakerna vi går igenom är lättare att öppna på finska, lustigt nog.  Varje gång jag skrivit ner något på svenska om det som gjorts åt Lilly och hur det har känts så känns det som ett slag i magen. Men nu tänkte jag att jag skulle skriva ner även på svenska det vi varit med om de senaste 8 månader. Tyvärr kommer det i etapper när jag har tid/ork att öppna allt igen. 

Så för 8 månader och en vecka sedan sattes min förlossning igång.  Med cytotec tabletter. Kl 12 på dagen. Ca 14 timmar senare gick vattnet och 7:21 föddes en liten pojke med ena foten först, sedan rumpan och så andra foten. A hade kommit till världen med måtten 3100g 49 cm lång och huvudomkrets på 31 cm.

Jag fick lite till oxitycin för att få fart på sammandragningarna och 22 minuter senare kl 7:43 föddes en liten flicka med huvudet först som man skall och hon var lite mindre än sin bror med måtten 2835 g 48 cm och 31 cm huvudomkrets även hon. 

De var så perfekta. Flickans saturation var inte riktigt fullt 100% så de tog henne in i annat rum med bättre mätare och mätte den på nytt, så var de nöjda med den. Hon var blå i ansiktet lika som sin näst äldsta storebror var då han föddes men hon hade kommit ut med fart. 

Jag var otroligt slut! Hela väntetiden hade jag oroat mej för att förlossningen skulle starta hemma med att vattnet skulle gå då pojken var med rumpan ner. 

Och nu kunde jag äntligen sluta oroa mej för nu var de här! 

Trodde jag.

2 dagar senare, på deras pappas 30 års födelsedag, var vi på en läkargranskning innan veckoslutet, bara därför att vi hade ett hjärtbarn sen tidigare så hade barnläkaren bestämt att checka tvillingarna innan veckoslutet även om vi inte skulle slippa hem ännu. Det var fredag. 

Men jag var lugn, vi hade redan varit på en noggrann ultraljudsudersökning speciellt på deras hjärtan just för att vi hade ett hjärtbarn redan och för att tvilling graviditet alltid är en riskgraviditet. Så det enda jag var  "nervös"över var om de skulle klippa tungsträngen på babyna eller inte. Då dittills alla våra barns blivit klippta för att de varit för spända. Nå Liam kollades först och allting var så fint. Sedan var det Lillys tur, och hennes tungsträng var för spänd, så dom klippte den. Så lyssnade läkaren på hjärtat både framifrån. Och bakifrån. Så framifrån igen, och nu åkte mitt hjärta upp i halsen. Så sade honde orden jag verkligen inte velat höra. "Jag tyckte mig höra ett biljud från ryggsidan,men hör det inte från bröstkorgen." Svarade henne att Lillys storebrors ljud hördes endast från ryggen och det var väldigt lågt. Så hon lyssnade på nyt från ryggen och sade "joo, där hörs det." 

Läkaren bestämde sig att ultra flickan för säkerhets skull genast, även om det är vanligt medbiljud hos nyfödda babysar. De har ductus arteriosus, en förbindelse mellan lungpulsådern oc stora kroppspulsådern, öppen i mammas mage, och efter födseln skall den stängas automatiskt inom några timmar, ibland några dagar. Det att ductus var öppen på Lilly var det som räddade hennes liv. Skulle den ha stängts, skulle ho ha dött. Så enkelt är det. 

Jag gick för att äta lunch, det kändes tomt med bara en baby och det kändes som om alla stirrade på mig och viskade att hon hade ju två, var är den andra. 

Åt snabbt min lunch, och gick tillbaka till mitt rum med Liam. Jag var otroligt nervös men försökte intala mej själv att det inte var nåt art vara orolig för. Bestämde att jag berättar inte för min man något innan ultran är över, onödigt att oroa honom i onödan. Han hade hela graviditeten varit så rädd att någondera skulle ha hjärtfel. 

Så kom skötaren och hämtade mig att tala med läkaren. Då redan visste jag att det är nåt fel, annars skulle de bara hämtat Lilly tillbaka till mig. När jag nu skriver det här så känns det som om jag är tillbaka i den där stunden, tillbaka på kvinnoklinikens avdelning och skall gå de några meter till läkarens rum men som kändes som tusentals kilometer. 

När jag kom in i rummet såg jag en orolig och stressad läkare som hade Lilly i famnen på ena armen och telefonen i andra handen och ringde till kardiologen. Hörde henne fråga om de skall sätta en iv-kanyl på henne eller rakt hämta henne. Jag visste redan då att hon är på väg att föras till intensiven. Men ända tills läkaren berättade vad det var fråga om så kunde jag inte nånsin tänka mej, kunde aldrig kunnat tro att det var så allvarligt. Samma stund som hon avslutade samtalet berättade hon snabbt att flickans hjärta har inte utvecklas som det skall, och hon måste föras till intensiven genast. 

Jag satte mig ner, och bara grät. Min värld krossades totalt. Och det enda jag kunde tänka på var att jag kan inte berätta för min man. Hur skall jag berätta för honom. Han kommer inte att klara av det här.